En berättelse jag skrivit :D

Man kan inte förstå, hur det är att vara utanför, osynlig, eller ensam, förrän man själv är det. Man förstår inte hur tungt det är att gå till skolan. Vad man lider. Är det värt det? Är det värt att du blir hånad, slagen och sparkad?

Jag försöker koncentrera mig på min bok. Den är egentligen bra. Det går inte koncentrera sig. Runt mig hörs det viskningar, och sudd, flygplan och blöta pappersklumpar flyger i klassrummet. Jag trycker sig ytterligare mot väggen, som en antilop. En beskrivning på mig, det är antilop. Alltid på sin flykt, vaksam, rädd. Det ringer ut. Jag trycker ner boken i väskan, skjuter in stolen, och rusar ut. Men jag hinner inte långt. Bakom nästa hörn står Ville och hans gäng. Jag skyggar tillbaka.

-          Dina, stanna.

Som om jag skulle lyssna. Ville viskar till gänget. De är breda, och snabba. Ett tu tre så tar de tag i håret på mig, släpar mig genom korridorerna. Ingen gör något. Ingen elev. Ingen lärare. Ingen. Alla vill, men ingen vågar. Ingen kan.  Jag håller inne skriken, gråten. Inte vara en lipande tönt nu. Stå upp! Men det gör ont, så ont. Gänget är inte precis vaksamma, eller omsorgsfulla. Här gäller det bara att få ut mig.  Plötsligt släpper de. Med ett stön märker jag att jag rullar. Fort, fort ner för en trappa. Det gör ont. Den är av sten, och efter kanske 4 trappor, rullar jag rätt in i en vägg. Armen gör ont, och vi är nere i källaren. Ville och gänget kommer gående. Jag vågar inte springa iväg, och de skrattar hånfullt åt mig. Då orkar jag inte kämpa längre. Jag gråter och gråter, snyftar och snyftar. Till slut märker jag att killarna har gått. Jag reser mig försiktigt upp, borstar av mig, och skyndar mig upp för trapporna.

Hela mitt liv har alltid varit så här. Utan mening, utan lust. Mamma dog när jag var fyra, och pappa är sjuk. Så jag bor hos mormor. Som om hon skulle bry sig. Hon hatar mig, och tvingar mig att städa och diska, dammsuga och laga mat hela dagarna. Morfar tittar bara på hockey. Jag har hoppat över skolan idag. Jag orkar inte. Jag orkar inte med något. Jag tänker efter. Något roligt i mitt liv. Vad var roligt? Ingenting. Jag hade alltid varit hackkycklingen, från dagis, till nu i sjuan. På dagis rev de sönder mina teckningar, och det har bara blivit värre och värre. Det är inte roligt att leva längre. En kvinna hoppade från ett höghus förra veckan. Hon hade familj, var chef på ett stort företag, och alla älskade henne. Så kan det gå. Ingen vill visa det, men många mår dåligt. Kanske jag också ska hoppa. Slippa alla slag, sparkar och ord. Det verkar lugnt och skönt att vara död. Men tänk om det är ett hat där också? Tänk om man mår sämre där än någonsin? Jag vet inte. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Det är morgon. Dags att gå till skolan. Jag har stigit upp extra tidigt, klockan halv fem för att göra frukost till mormor och morfar, klart och prydligt. Efter det har jag tagit fram müsli, och lämnat lägenheten. Tyst.

I klassrummet hörs skrik och bråk. Tjejerna fnittrar åt Filip, en kille som är mobbad. Som jag. Det är ett jobbigt ord. Mobbad. På rasten skyndar jag mig bort, men möts av Ville. Den här gången tänker jag inte ge mig. Jag rusar utan ett ord genom korridorerna, korsar skåphallarna, och ut på skolgården. Jag hör Ville springa och skrika efter mig, och jag ökar farten. In genom banken, ta sig ut genom bakdörren. Korsa gatan, och över till ett höghus.

Nu står jag uppe på taket. Vinden drar i mitt hår, och den försöker slita ner mig. Det är ett högt, grått hus, och nedanför springer Ville. Han har inte sett mig än. Jag lutar mig lite över kanten. Då ser han mig. Jag drar mig fort tillbaka. Det är ingen idé. Efter en stund hör jag hur de får upp luckan. Först kommer Ville. Sedan kommer resten av gänget. Jag ser för första gången rakt på honom, helt lugnt.

-          Du stannade inte, som jag sa. Du trodde visst att detta var ett bra ställe? Att här skulle du aldrig bli hittad, hånar Ville. De andra i gänget stämmer in i ett skratt.

Jag ser iskallt på honom. Våra hårda blickar möts, och bakom det hårda ser jag oro. Osäkerhet. Sorg.

-          Jag är inte rädd för dig, säger jag.

Ville hånler, och tar ett steg närmare. Jag backar, upp på en kant.

-          Hoppa, säger han dovt. Hoppa!

Jag ser länge på honom. Sedan lutar jag mig bakåt – och faller. Allt släpper. Ingen klump imagen, ingen hård hinna på ansiktet. Bara jag. Jag känner mig lugn, fri. Precis innan jag slipper se Ville, ser jag hans rädda min. Jag hånler åt honom. Innan jag nuddar marken, och aldrig mer behöver vara rädd, skrattar jag lite.

Mormor

Jag vet inte vad jag ska säga, när jag hör polisens inspelade samtal. Dina är död. Hon har hoppat. En sten försvinner ur mitt bröst. Jag behöver inte oroa mig mer.

På begravningen kom jag, Helge (morfar) och rektorn från Dinas skola. Kistan är svart, lackad. På locket ligger rosor, nejlikor och tulpaner. En tår rinner på min kind.

_________________________________________________________________________________

Hoppas ni gillar den :) är med i en tävling på biblioteket med den, hoppas jag vinner! :D Jag har skrivit den, alltså är den MIN och INTE din. Uppfattat? Bra :D